Familjedrama akt 1

Action på praktiken, då blir bloggen lidande.
Åhhh, det är inte rätt! Förlåt kära läsare!

Har spenderat en långhelg med mina föräldrar i sommarstugan utanför söderhamn. Alltid, och då menar jag alltid, har man en bild av hur harmoniskt och fint det ska bli och alltid, och då menar jag alltid, så urartar det på ett eller annat sätt. Satt och filosoferade i solen utanför bastun på söndagen precis innan vi skulle packa in oss i bilen och åka hem. Stugan och hela miljön runt omkring har verkligen potential att vara prips blå idylliskt. Östersjöskärgård med lummiga gröna öar, en liten vik med sandstrand, tallskog, blåbärsris och röda stugor. Och så blir det alltid ett Norén-drama istället... eller nej, jag rättar; ett Norén-tjafs blir det.
Surgubbefadern, den lätt neurotisk modern och så jag, en evigt trulig fjortonåring med hormonbesvär. God damn...

Såhär i efterhand kan jag nog se att vi hade det rätt trevligt. Käkade tacos, drack rödvin och jag tog mitt första dopp i det tolvgradiga vattnet. Men vafan, orka bli teenager och orka lyssna på allt bjäbb. Nu är jag tillbaks i stockholm och har fått bekräftat av sanna att såhär är det. Det är inte bara jag och mina föräldrar. Man kanske trodde att vid 25 skulle man ha nått någon slags gräns där man kan umgås med sina föräldrar utan att falla in i gamla roller, men nope.

Innan jag hoppade på bussen trugade mamma på mig en hundring till käk. Jag lät den prackas på mig motvilligt - värdigheten tänkte jag, värdigheten.
I eftermiddags ringde jag mamma och bad om pengar till tunnelbaneremsa - jag älskar att vara konsekvent